Det har varit jobbiga dagar nu. Mycket jobbiga tankar men tre alldeles speciella människor som faktiskt får mig på rätsida utan att göra speciellt mycket. Eller så är det mycket dom gör, bara att jag inte fattar det.

Jag har drabbats av kalla fötter i mitt och jays förhållande och börjat undra om det är kärlek eller ej.
Pratade med Julia (inga dåliga codenames!) förut, och hon sa typ ja men känn känslan längst in, när du ser honom, är du kär då?
Och det är jag ju. Jag är kär när vi inte är hemma hos honom, när vi är som vi brukar och går runt och skriker på stan och drar dåliga skämt och är glada.
Dom senaste dagarna har bara varit frågor utan svar, ledsna blickar, klumpar i mage och hals och påklistrade leenden.
Pappa sa ungefär likadant.
Jag sa "Pappa, tänk om jag inte är kär mera"
Pappa sa "Du är kär, det vet jag. Men ni är för mycket med varandra"

Så himla sant. Vi har liksom kramat ur det allra finaste av varann för vi har umgåtts dag som natt utan några avbrott och då har bara det dåliga och fula lämnats kvar till resten av förhållandet. Det är hemskt.
Idag var vi och fikade på Hälls. Det kändes jätteskönt, att sitta där och bara vara utan att vara slentrian och sega. Och när vi sen bestände oss för att gå hem till honom fick jag en klump i magen igen som var hemsk. Så vi gick hem till mig, det lättade lite och vi kollade på tv och lekte duvor. Det var skönt. Vi är inte tårar, magont och tvivel. Vi är skratt, slagsmål, fula miner, massa kärlek och nördiga saker.
Vi måste klara det här, jag vill inte förstöra det fina med massa tvivel.
Förhoppningsvis lugnar mitt oroliga hjärta ner sig snart och jag kan fortsätta vara så glad som jag varit sen i maj. Jag tror det. Jag har både pappa och Julia som säger bra saker så jag kan greppa allt lite mera.

Usch. Jag hatar svåra känslor, så enormt.

Men kolla min söta bakgrund! Den är fin. Och jag har två ecstasytabletter som ligger och väntar på mig. Livet är nog rätt bra!