Inte hänt så mycket idag tror jag, jag har mensvärk och dricker läsk just nu. Lyssnar på adam green och minns den tiden i högstadiet som faktiskt var bra.
När man gick i sjuan och drack folköl och blev full på det och kände att hela världen var emot just mig och mina vänner och det var så jävla viktigt att hångla med en kille i nian och man kände sig svinkool.

Adam Green är verkligen bäst.


Jag och Harajuku pratade idag om det här med att folk ryggar tillbaka eller blir tysta om någon mår dåligt. I detta fall när jag mår dåligt.
Jag tröttnar på att flera läser min blogg och kan kommentera när jag skriver om typ Jag var så jävla full eller liknande men så fort min sjukdom/självskadebeteende/självmordstankar/medicinering kommer upp så blir det tyst som i graven.
Om man inte har något att säga kan man väl säga det? För jag tolkar tystnaden som att folk faktiskt skiter fullständigt i hur jag mår och kunde inte bry sig mindre.

Som nu det här med våldtäkten. Jag vet jag är självutlämnande, men deal with it jävla mesfitta, och nej jag söker inte tröst eller någon som säger det är så synd om dig. Men ett svar, ett ord för att bekräfta att jag iallafall hörs.

Jag, mamma och pappa ska träffas på lördag och diskutera hur vi ska göra, om vi ska överklaga, vilket vi antagligen ska och hur vi ska göra med det här att pappa känner åklagaren väldigt väl.
Jag hoppas det löser sig.
Jag är inte arg på honom längre, men jag äcklas av honom. Det ansiktsuttrycket han hade den kvällen ser jag varje dag. Och jag blir lika äcklad varje gång. Det vänder sig i magen och jag vill bara slå sönder något.
Hur kan han få gå hem igen med allt han hade med sig när han kom och jag får sitta kvar delad i tusen småbitar?
Vad spelar det för roll? Våldtäktsmän blir inte fällda såvida dom inte är kända, men det är knappt ändå.