Jag har blivit sugen på att adoptera två marsvin. Eller egentligen ett men Bönis berättade att dom självdör om dom bor själva. Och det vore helt förfärligt, så två får det bli om det ska bli något. Hennes syster håller på med ett djurhem som heter Tigerharen och här kan man spana på små söta djur som vill blir adopterade.
Om pappa ska skaffa ny hund tycker jag han ska göra det därifrån.

Igår var Krister här. Gawd vad han är najs. Men jag ska väl inte hajpa upp det för mycket. Men jag dör så fort jag ser honom och jag skrattar hela tiden när vi är tillsammans. Han är sjukt kul och sjukt söt.

När vi vaknade imorse gosade vi tillochmed. Vem fan gör sånt liksom?! Kramas på morgonen när man har morgonandedräkt och konstig kudd-frisyr?! Det var iallafall sjukt mysigt men sen så satte jag på mobilen och ser att jag fått ett sms tio i tre i natt från grannen. Haha. Trodde vi hade lämnat det där nu? jag har ju inte hört av mig på flera veckor och inte han heller. Desperata fanskap!
Smset löd "Hello hello! vad gör dju? jag längtar....."
Alltså vadå Harlequin-roman? Jag längtar? Kunde han inte skrivit att han längtar efter mina liljevita kullar bara för att toppa av det ?
Jag skrev något neutralt tillbaka senare. Jag är inte intresserad, och jag hade inte varit det även om jag varit singel. Jag är den enda playern jag gillar!

Annars så är det middag hos K ikväll. Blir nog trevligt. Jag är verkligen inte på humör, har skällt ut alla halvt på allvar halvt på skämt idag. började starkt med krister som nog blev lite rädd.

det finaste han har sagt är när jag kände mig tvingad att berätta att jag är bipolär (som britney!!), efter att jag fick värsta fallet och började grina och känna mig värdelös. Det kom verkligen helt apropå ingenting och han blev ganska nervös tror jag.
jag är rätt van med att om jag berättar att jag är bipolär så kommer det frågor, med all rätt, men han sa ingenting förutom okej, då vet jag. och så frågade jag varför han inte frågade något och han svarade att han hellre tar det som det kommer och löser problemen när dom kommer. det tycker jag är fint.
för om jag ska sammanfatta min sjukdom blir det ju typ jag skär mig, jag är euforisk, jag är rabiat och skrikig och jag sitter i ett hörn och stirrar. Då kan det ju lätt bli "aha, hon är grinig, nu kommer hon skada sig själv" eller något liknande.
därför är det skönt att han bara vet hur jag är för stunden och inte förväntar sig det sämsta jämt.
så jävla bra människa är han. och han är så jävla bra på att sexa också. hur kan jag ha sån här tur?