Sitter ute hos min far på landet och dricker julmust. Jag tror fortfarande att om man flyr så försvinner problemen. Men jag är visst fortfarande bipolär ute på vischan. Jävlars.

Första skoldagen idag. Hände inte så mycket, jag kände mig som ett skrikande jobbigt mähä hela dagen.
Blir lite schizo av mig själv. Ena stunden är jag helt bekväm med att vara ärlig, högljudd och precis som jag är utan att dölja något.
Fem minuter senare får jag sån ångest att jag nästan tror att det är ett skämt. Då vill jag vara typ som Harajuku, lite mysterisk och ganska lågmäld i stora grupper och inte säga så mycket om mitt privatliv.
Får skuldkänslor över att folk säkert tror att jag är en billig hora som ligger med första sak som står ut och att jag bara vill ha uppmärksamhet.
Kanske vill det? Fast det känns inte som det. Känns mer som att jag älskar att testa gränser och ta allting längre och längre till det är ohållbart och då drar jag därifrån.
Jag behöver verkligen nya kickar hela tiden för att ens klara av att gå upp ur sängen. DET är ohållbart.

B sa det till mig efter att vi hade umgåtts en dag ihop, och det var första gången på fem år vi träffades.
Ändå kunde han läsa av mig direkt. Det slog till i magen faktiskt. Är jag så jävla genomskinlig eller är han kick-ass på att läsa folk?

Jag har inte kommit fram till något av detta,
mer en redogörelse vilka tankar som går igenom min skalle dag som natt.
Som sagt,
jag är fortfarande bipolär,
dag som natt, år efter år, på andra sidan jordklotet och tillochmed utanför Glanshammar.