Igår blev inte bara häng med P, utan även Harajuku, K och C.
Hängde hemma hos K, kollade på film, spelade spel och jag kände hela tiden helvette vad jag önskar att jag var skitpackad eller hemma hos M. Inte för att det på något sätt var tråkigt där, jag skrattade röven av mig konstant. Men jag har börjat med min gamla ovana att längta bort, att önska att vardag inte fanns.
Den önskan är så stark att jag blir lite rädd faktiskt. Känns som att jag lätt kan falla tillbaka till mina gamla vanor, att dricka extrema mängder alkohol så ofta jag kan, ta extra mycket mediciner så jag blir som i en bubbla, och att typ helt gå upp i mig själv. Strunta i att äta, duscha och sova. Och hemma hos M känns det som att det faktiskt inte finns en vardag med disk, dusch och ansvar. Där är jag viktigast i världen och jag blir behandlad som om jag var drottning.

I natt somnade jag runt halv sex, såg alla Kvarteret Skatan och efter kollade jag på random skit på femman. Vaknade vid tre kanske. Sen har jag suttit i pyjamas och haft panik över mitt otroligt ointressanta liv.

Jag borde egentligen styra upp mig själv, på måndag ska jag nämligen till vuxenpsyk för första gången och jag har så mycket fördomar om det så det kommer säkert gå skitsämst.
Det verkar som att dom vill att jag ska gå i en grupp med massa andra personer med borderline och så ska vi typ rita bilder av känslor. Jag är inte handikappad. Jag tänker inte göra det. Men om jag vägrar kommer jag säkert bli tvångsmatad med dubbeldos av lithium och zoloft, så det är bara att spela med.
Jag längtar efter att något ska hända. Kan inte någon bli galen? Eller börja knarka? Eller knulla med någon helt oväntad människa?
Vardagstristressen är inte för mig. Antagligen kommer jag avsluta denna blogg efter tre inlägg just för att det blir för mycket vardag.
Nej, nu börjar jag knarka på heltid. Känns inte lönt att vara vaken och närvarande när allt är så tråkigt.