Sitter på IV nu och är helt övertygad om att alla kollar bakom sin axel och stirrar på mig och tänker "Fan vilken fuck-up hon är.." men jag orkar inte bry mig just nu tror jag.
Är trött och ganska down and out. Hade trafik imorse klockan åtta och satt med gustav och frans. dom är roliga och säger alltid massa roliga saker. haha.
På lördag är det Höströj, då ställer jag ut mina pärlplattor och säljer också. I ett tält på järntorget. Det ska bli roligt men jag hoppas det inte regnar. Skulle liksom förstöra lite.
Annars händer inte mycket. En vän till familjen har just flyttat ifrån sin man och han vägrar inse det och vägrar ge henne några saker från gamla hemmet till hennes nya. Väldigt spännande faktiskt, lite drama.

Jag var på möte för bipolära och anhöriga i onsdags och kraschade stenhårt efteråt. Det enda läkaren som var där sa var att

* Bipolära dör tio år tidigare än folk utan sårbarheten
* Bipolära lever 4 av 10 år i djup "double-depression"
* Bipolära har 10 år mindre utbildning
* Bipolära är ute på arbetsmarknaden 10 år mindre än folk utan sårbarheten
* 10% av de med bipoläritet tar livet av sig
* 20% försöker
* ca 5% av befolkningen är bipolära
* Av de 5% är 4,5% bipolär typ två
* Resterande prcocent är bipolär typ ett, den "svårare" varianten
* Det går aldrig att bota
* Det leder ofta till missbruk av olika sorter
* Det finns hur många mediciner som helst som min läkare inte berättat för mig tidigare utan direkt hänvisade mig till Lithium

Lithium används till typ ett bipoläritet. Kul att jag var den enda som inte visste att jag var typ ett..
När genomgången av misären mitt liv är så fikade de bipolära för sig själva och de anhöriga för sig själva. Alla där inne var runt 40-50 förutom två som var typ 26. Och så jag. 19. Det är dock en fördel att ha kunnat fastställa diagnosen så tidigt, antagligen sparade det mig flera år av meningslöst skärande och ev självmord.

Men de flesta hade just fått diagnosen - den senaste hade fått reda på det för 3 månader sen, sen var det mest ett halvår till ett år sedan. Och så jag. 2 år sedan, sjutton år gammal.
Inte ett år sedan 41 år gammal. jag kan inte tänka mig hur det är att leva utan medicin i så många år. Men de flesta var typ två, så det var inte extremt maniska eller sjönk till "double-depression". Men ändå. Det var endast kvinnor där, och de flesta hade barn. Hur fan orkar man starta och hålla en familj gående med dessa svårigheter utan medicin? Imponerande.

Vi fikade, jag sa lite saker och alla verkade bara tycka synd om mig som var så ung. Speciellt eftersom jag var den enda med såna extremt humörsvängningar. De flesta där inne hade maniska perioder på flera dagar, ibland veckor, månader och år. Och likadant med depressioner. En kvinna hade varit manisk i 25 år sedan kraschade hon och blev djupt deprimerad.
Men jag pendlar konstant och måste kämpa för mitt liv för att inte påverkas av allt jag ser. Jag spelade Spore i helgen och började tänka på monstrena i spelet och blev så himla ledsen för dom var läskiga och började snyfta. Det känns inte helt förnuftigt.
Nu på onsdag är det ett till möte och då blir det ännu mer fokus på mediciner. Den enda som gick på lithium där var en galen gammal tant med grått hår och galna ögon som fick sin diagnos för 7 år sedan. Hon gick på lithium efter att fått psykos efter psykos efter psykos.

Jag vill inte bli en ensam gråhårig galen tant med ögon som skriker. Men just nu känns det som jag fått min dödsdom och väntar hela mitt liv på att gå till giljiotinen.