Nu är julia i england tror jag. gud vad sorgligt det känns att jag inte kan ringa henne och veta att hon är nära. att jag kan vara irrationellt arg på henne och sen ta en promenad där hon förklarar varför jag är irrationellt arg på henne och sen är det bra. eller att ringa och inte säga något på typ 40 minuter utan istället sucka, skicka smileys på msn eller berätta saker för varann utan att den andra svarar eller lyssnar.
fy vad ensamt det känns just idag när båda mina bästa vänner är långt härifrån.
mitt supportsystem är down by 50% och nu känns det för första gången som jag faktiskt ska klara mig själv. usch.

men det ska väl funka, jag har ju faktiskt fixat mycket helt av egen maskin på sista tiden. imorrn börjar praktiken på bageriet och jag har redan klippt ner mina naglar så jag inte får deg där. vore äckligt.
däremot var jag uppe till typ fyrafem i natt och vaknade vid halv två så jag gissar på en jobbig kväll utan att kunna sova och en tung morgon imorgon. eller så är det för jag är ledsen som jag tror att det kommer gå skit. vi får se.