Remember when I was so strange and likeable
Så istället ger jag er den finaste låten och mest passande låten just nu.
http://www.zshare.net/audio/788168239fe82e/
Här är texten för att verkligen visa hur otroligt passande den är.
Build a wall of books between us in our bed
Repeat, repeat the words that I know we both said
Relax into the need
We get so comfortable
Remember when I was so strange and likeable
I just want back in your head
I just want back in your head
I'm not unfaithful
But I'll stray
When I get a little scared
When I get a little scared
When I get a little
When I jerk away from holding hands with you
I know these habits hurt important parts of you
Remember when I was sweet and unexplainable
Nothing like this person, unlovable
I just want back in your head
I just want back in your head
I'm not unfaithful
But I'll stray
When I get a little scared
Goodnight to my nazi-friends
När man gick i sjuan och drack folköl och blev full på det och kände att hela världen var emot just mig och mina vänner och det var så jävla viktigt att hångla med en kille i nian och man kände sig svinkool.
Adam Green är verkligen bäst.
Jag och Harajuku pratade idag om det här med att folk ryggar tillbaka eller blir tysta om någon mår dåligt. I detta fall när jag mår dåligt.
Jag tröttnar på att flera läser min blogg och kan kommentera när jag skriver om typ Jag var så jävla full eller liknande men så fort min sjukdom/självskadebeteende/självmordstankar/medicinering kommer upp så blir det tyst som i graven.
Om man inte har något att säga kan man väl säga det? För jag tolkar tystnaden som att folk faktiskt skiter fullständigt i hur jag mår och kunde inte bry sig mindre.
Som nu det här med våldtäkten. Jag vet jag är självutlämnande, men deal with it jävla mesfitta, och nej jag söker inte tröst eller någon som säger det är så synd om dig. Men ett svar, ett ord för att bekräfta att jag iallafall hörs.
Jag, mamma och pappa ska träffas på lördag och diskutera hur vi ska göra, om vi ska överklaga, vilket vi antagligen ska och hur vi ska göra med det här att pappa känner åklagaren väldigt väl.
Jag hoppas det löser sig.
Jag är inte arg på honom längre, men jag äcklas av honom. Det ansiktsuttrycket han hade den kvällen ser jag varje dag. Och jag blir lika äcklad varje gång. Det vänder sig i magen och jag vill bara slå sönder något.
Hur kan han få gå hem igen med allt han hade med sig när han kom och jag får sitta kvar delad i tusen småbitar?
Vad spelar det för roll? Våldtäktsmän blir inte fällda såvida dom inte är kända, men det är knappt ändå.
På sista lappen läser vi ... SORELLA
Jag har nu dreggel torkat på kinderna
spårvagnar i ögonen
torkat snor i näsan
slem i halsen som dallrar så fort jag andas
Jag vill åka hem! Jag saknar att kunna andas när jag ligger ner, att äta saker som är svåra att svälja,
jag saknar umgänge utan att en telefon är inblandad, jag saknar allt!
Snälla, rösta hem mig. Jag är ändå ingen tillgång för laget!
Men annars mår jag fortfarande bra. Sitter här med morsgrisen och myser lite.
Morsgrisen har hjälpt mig mycket i helgen. När jag hade ont i magen så värmde hon min mage, när jag slängde ner kudden på golvet och ångrade mig så agerade hon kudde hela natten och när jag behövde någon att krama ställde hon upp. Fin gris.
Jahopp, idag händer väl inget mera än ingenting. Ska äta en isglass nu. Kämpar på. Mamma har ätit flera än mig.
Pratar fortfarande med Krille. Han är verkligen gullig! Han smsar söta saker men inte sleezy saker. Inte typ "ååh önskar jag var där, puss på rumpan gulliiiigulliiiii!" utan mer "Hoppas du har det bra i soffan. puss sötbit"
det uppskattar jag.
oh right! IM NOBODY!
allt kan gåoch hänga sig.
jag vet att jag ska iaf.
Bring the pain and pop the champagne
Ringde till Ingela och sa att jag inte orkade komma och hon sa okej och så pratade vi lite. men inte speciellt länge. Hon hatar nog mig med. Men det är lugnt.
Sen så ringde pappa och ville hänga så jag tog mig upp ur bäddsoffe-sängen som jag sov på inatt och tog på mig linserna.
Sen kom far min! Han hade med sig en present från amerikatt. förutom jellybelly-beans som jag fick igår så fick jag en Esteé Lauder mascara. Asnajs vare. Jag behövde en mascara och en jelly belly.
Pappa och jag gick och fikade och snackade strunt i en timme eller så. Så skönt att han är hemma. Han är nog den enda sunda människa jag har i mitt liv. Han försöker inte leta efter saker att bråka om utan istället försöker han förstå. Mamma skriker så fort jag öppnar munnen. Kan vara för att jag skriker så fort jag öppnar munnen?
Sen åkte vi hem och pappa åkte hem till sig. Nu är mamma på tangon och jag är ensam hemma som vanligt. Har fixat Cams present till imorgon och jag är rätt nöjd. Hoppas hon gillar den för det gör jag.
Just nu är mitt liv misär fast på en lagom nivå. Igår ville jag ringa Ingela eller åka till akutpsyk för att läggas in under observation. För alla ni rookies inom psykvården så är observation när man är självmordsbenägen och inte får lämnas ifred. Eftersom jag inte kan kontrollera mig själv och vill ta livet av mig men egentligen inte så är observation väldigt bra. Men jag läste min bok istället, vred mig i bäddsoffe-sängen till fyra och sen tuppade jag av. Vaknade av att mamma ringde tio över tio och då ringde jag och sjukanmälde mig. Parrty-dagen.
Har iallafall tagit mina mediciner på bra tider. Förutom idag då, men annars. Tillochmed i söndags när jag vaknade hos M så tog jag mina mediciner vid åtta. Klapp på axeln till mig själv.
Idag är iallafall bättre än igår. Fortfarande inte topp men ändå. Har köpt tågbiljetter till mig och Da Jew tills på torsdag. Drar torsdag eftermiddag för att spendera kvällen på Hovet med Rockbjörnen. Kan nog bli trevligt! Åker hem igen på fredagen och sen tror jag det är födelsedagsmiddag hos Da Jew.
helvetesjävlaalltfanskap
Inte ens Carolina Gynning muntrar upp mig.
Grannen hälsar inte ens på mig, och M säger saker som "Ja, vi har väl aldrig haft något att säga varann?" och sen börjar han driva med hela vår relation. Jag ville bara dö. Idag vaknade jag upp hemma hos M, genomsvettig och s nära till tårar att jag trodde jag skulle börja böla om jag rörde ögonlocken.
Jag hatar allt och jag vill aldrig mera träffa en enda människa. Människor är svin. Alla människor är svin. Finns inte en enda genuint trevlig människa kvar. Alla är korrumperade jävlar som bara vill ligga med en och när dom tröttnar så slänger dom ut en som en gammal pizzakartong. Jag är en gammal pizzakartong. Jag är flottig, svettig och illaluktande och jag hatar allt.
Alla är jävla horor. Jag ska döda nästa jävel som säger något taskigt till mig. Fattar inte varför folk tror att jag tål hur mycket som helst? jag tål ju ingenting. Jag innehåller skört glas men det är ingen som ser det för jag råkar se ut som jag gör på utsidan.
Helvetes jävla alkoholsfanskap, helvetes jävla örebrofanskap. helvetes jävla gladakompisarfanskap. helvetesjävlaångestfanskap. helvetesjävlaalltfanskap.
jag hatar alla. jag hatar varenda liten molekyl och jag tänker inte fortsätta om det ska vara såhär. jag tänker inte gå upp ur sängen om allt kommer vara som det är just nu. det är inte lönt att leva om jag bara blir utnyttjad och bortkastad, ett andrahandsval eller något som underhåller i fem minuter.
jag är mer. jag har tankar, känslor, behov och otroligt mycket mer att ge än bara min kropp. men det spelar ingen roll. från och med nu ska jag inte ge något till någon. det är slut med det. hellre ingenting alls än bara en kropp.
So this is what you call fucking on a saturdaynight?
Var helt uppe i sömmarna hela kvällen och snäste av både mamma och moster.
Avbokade kalaset idag, och sen bjöd jag in mig själv igen. Så nu ska jag dit om tjugio minuter.
Köpte ett par jeans idag. Det var kul. Killen på affären var het som fan och sa att mina tatts var svinsnygga. I would totally do him.
Apropå ligg så ignorerar M mig nu. Han har inte svarat på sms på flera dagar, och vi har inte riktigt den relationen så man kan ringa och säga tja. Så från att ha tre killar har jag noll tror jag. D är ju ganska utspelad eftersom vi inte riktigt funkar i sängen. Och grannen är ju grannen. Det var fint så länge det varade men helt ärligt så har vi för mycket familjeband och för lite attraktion.
Så nu är jag en ensam gammal nucka. Jag tror jag ska försöka scora mer amfetamin. Det dämpar allt från hunger till depression. Så då blir jag smal och glad. yay!
First of the gang to die
Jag har sovit så sjukt konstigt hela veckan. Tisdag till onsdag sov jag arton timmar. Onsdag till torsdag sov jag två timmar och igår till idag sov jag sju timmar.
Satt och lyssnade på min freestyle och broderade inatt. Kunde inte sova och fick panik över allt.
I onsdagsnatt så satt jag och inte kunde sova, när jag fick ett sms från grannen. Gissade på att han hade varit ute då han använde ord som baby. Men jag var ju uttråkad. Så jag la kläder i sängen så det såg ut som jag låg där, och sen smög jag ut i natten.
Det var rätt mysigt. Inget ligga dock. Men jag gick därifrån nöjd iallafall. Han är väldigt bra på att hångla. Jag hatar att hångla, tycker att det är jävligt äckligt och obehagligt, men med honom är det faktiskt mer okej. Fast inte helt okej.
Smög hem igen efter ett litet tag, blev så sjukt nervös över att mamma skulle märka att jag var borta.
Igår hade jag möte med rektorn, spec. pedagogen, min klassföreståndare, mamma och pappa.
Vi pratade om min skolgång. Jag tror jag skrämde slag på spec. pedagogen med mitt likgiltiga sätt. Hon försökte med "Ja men om vi bara fokuserar på ett ämne kanske det går lättare!" och jag sa nej. Nej, ingenting hjälper för jag vill inte ha någon hjälp. Jag vill sitta av den här tiden, ta studenten och sedan om jag orkar läsa upp de betyg jag behöver för att kunna bli undersköterska.
Jag har just nu 35% frånvaro och jag kommer endast att få betyg i bild och form, och antagligen foto om jag orkar gå klart den kursen. Resten blir streck eller IG. Men jag bryr mig inte.
Jag är totalt likgiltig över min framtid just nu. Om en vecka kommer jag säkert komma in i en mani igen och bli helt hysterisk. Men som det är nu vill jag bara sova.
Efter mötet gick mamma, pappa och jag för att äta lunch. Det var gott. Sen gick jag och köpte tyg till en klänning på ohlssons tyger. Sen gick jag och fikade med Anton. Satt där i några timmar, drack massa koppar kaffe och pratade om mig själv.
När jag väl var hemma så tänkte jag göra lite mat, så jag började med det, pratade med Harajuku samtidigt och så ringde det på dörren.
Där stod en liten smal flicka med svart hår och en snygg hello kitty-tröja. Jag kände igen henne och kopplade att det var min granne. Jag har aldrig pratat med henne förut så jag blev lite nervös. Men hon såg så förstörd ut så jag orkade inte vara nervös.
Hon sa att hon inte fick tag på sin mamma och undrade om hon fick låna telefonen. Såklart fick hon det, jag är ju inte helt känslokall.
När hon inte fick tag på henne så bjöd jag in henne och satte på en kopp te.
Hon var så liten och blyg så jag blev helt svag. Så jag försökte prata så gott jag kunde, och fick ur henne vilken skola hon gick på och hennes namn, och att hon också gillade att fotografera. Fast det visste jag redan, jag har sett henne smyga omkring i trädgården med en kamera.
Sen kom min syster hem med tåget från Norrköping och blev nog lite förvånad när jag satt i soffan med vår granne. Hon åt iallafall middag med oss och sen ringde hennes mamma. Hon hade varit på yoga så slutet gott allting gott.
Men jag hoppas vår granne inte blev livrädd för oss, det vore kul om hon kom över flera gånger. Jag gillade henne och kände igen min själv lite i henne.
Skiträdd, svarthårig, blyg och orolig.
Efter det så satt jag och sydde klänningen. Den blev svinful och jag ser verkligen ut som en hemmagjord korv i den. Allt väller ut på helt fel ställen. Jag har blivit fet, mammas profetia har besannats. Så idag har jag bara ätit ett äpple. Är på krigsstigen för mitt blodsocker är så lågt.
Så någon kommer att dö...
Baby B
Sitter ute hos min far på landet och dricker julmust. Jag tror fortfarande att om man flyr så försvinner problemen. Men jag är visst fortfarande bipolär ute på vischan. Jävlars.
Första skoldagen idag. Hände inte så mycket, jag kände mig som ett skrikande jobbigt mähä hela dagen.
Blir lite schizo av mig själv. Ena stunden är jag helt bekväm med att vara ärlig, högljudd och precis som jag är utan att dölja något.
Fem minuter senare får jag sån ångest att jag nästan tror att det är ett skämt. Då vill jag vara typ som Harajuku, lite mysterisk och ganska lågmäld i stora grupper och inte säga så mycket om mitt privatliv.
Får skuldkänslor över att folk säkert tror att jag är en billig hora som ligger med första sak som står ut och att jag bara vill ha uppmärksamhet.
Kanske vill det? Fast det känns inte som det. Känns mer som att jag älskar att testa gränser och ta allting längre och längre till det är ohållbart och då drar jag därifrån.
Jag behöver verkligen nya kickar hela tiden för att ens klara av att gå upp ur sängen. DET är ohållbart.
B sa det till mig efter att vi hade umgåtts en dag ihop, och det var första gången på fem år vi träffades.
Ändå kunde han läsa av mig direkt. Det slog till i magen faktiskt. Är jag så jävla genomskinlig eller är han kick-ass på att läsa folk?
Jag har inte kommit fram till något av detta,
mer en redogörelse vilka tankar som går igenom min skalle dag som natt.
Som sagt,
jag är fortfarande bipolär,
dag som natt, år efter år, på andra sidan jordklotet och tillochmed utanför Glanshammar.
Therapy has taught me that it's all your fault
Vaknade upp vid elva, gick till Ingela, satt där en halvtimme och pratade om mitt lov.
Hon följde med mig till Affektiva Mottagningen där jag fick sitta och prata med en biffig grej ett tag. Greken var min läkare, inte bara någon random.
Han var skum och jag fattade inte riktigt vad han sa.
Efter det korta besöket träffade jag Lola och vi satt och fikade på Hälls i några timmar.
Det var kul, men jag pratar fan otroligt mycket. Min käft gick varm och jag berättade som vanligt alldeles för mycket. Men sån är jag. Kan inte göra så mycket åt det. Jag hade trevligt med Lola.
Hon känns som en sån man inte behöver träffa jämt för att kunna upprätthålla kontakten. Vi har ju inte setts på ett halvt sekel men ändå så funkar det.
När jag kom hem sa mamma att Britt-Marie, min filosofielärare, hade ringt och bett mig kolla min skolmail.
Så jag gjorde det och det stod typ du börjar klockan åtta imorgon. Jag kommer så inte gå dit. Harajuku och P kommer inte vara där och då är det ovärt.
Jag blev skitarg på Harajuku när vi talade i telefon nyss. Vet inte varför. Jag är på krigsstigen idag tror jag.
Hon är den enda jag kan skälla ut på riktigt.
Minns den gången jag skällde ut henne för att hon är sig själv. Det var fint. Jag älskar henne.
